Igår vid 20.30 ringde mamma lätt upprörd. Thrumuflekka var sjuk. Förstod att det var kolik och som ett mörkt tungt täcke kom minnena från mardrömsnatten med Freyja upp. Kom hem till Säter och pappa går omkring med T. Vi avlöser varandra. Mamma har ringt till vår veterinär och distriktsveterinären. Distr.vet får hon inte tag på, hon ringer x antal ggr och lämnar flera meddelanden. Ingen ringer upp. Jag blir bara arg. För natten när Freyja blev dålig var det ett mähä vi fick prata med. Hon sa att hon skulle komma när hon var klar med en patient men det dröjer så mamma ringer upp och då har hon gått och lagt sig och så säger hon

– Men tror du jag behöver komma?

En del är mindre begåvade. Hon kommer tillslut men i slutändan är det mamma som sätter ner en sond i hästens hals.

Hur som, vi fortsätter gå med T. tanköttet börjar få tillbaka färg och när man trycker på det kommer färgen tillbaks allt fortare. Hon får mindre näsborrar och hon vill tillslut äta lite. Distr.vet kommer inte så när vår veterinär är klar med sin kvällsmottagning kommer han. Hon har bättrat på sig bra och faran är över. LÄTTNAD!!! Veterinären (Torkel Östman) SKA ha en egen stjärna på himlen. Han ställer upp i alla lägen och har ett stooooort hjärta!

Detta slutade väl! Freyja somnade dock in efter 1 v på Strömsholm. Aldrig mer vill jag var med om detta!

T ♥